tempelstaden

vilar
med slutna
tysta ögon

skrudad är staden
med månstenars upplysandeskimmer


däri nattsvanar
strör rosendofter
in i öknarnas stenrosor
stjärnor regnar in
pudrar drakarnas vingar
bär diamantblad
in i skogshav

nattsvanar väcker gryningssnäckan
hon skrider in i morgonblommans bad

stundeligen i hänryckning
svävar hymnen
skiftar byts tvärt ut i sörjande
fängslad i denna kropp av kött
hindrad att stiga ut

jag sörjer

låt mig

älskade


vagga mig i din hand

i din handgömmes nektar

jag sörjer
knäpper sakta upp huden

röster ekon ur förtid
löser upp de överspända banden
förtid löses upp lägges
i bidanjord
inväntar timaklangen
i ärom
i detta

alltmer ber jag om stilla
doket är ej ett ok
låt mig få krypa in i det hörn
vari mitt osynliga
är en tillåten verklighet
åskådare var jag
tvinga mig ej mer
in i ökenhettans hägring
det finns de
vilkas ögon smärtas
från hörnet kan jag viska trösteorden

han
med det vackra
leendet

vakar med
röd orchide

eldorchide

i himlafingrar synes
trenne prismor
ellipser

slipade rena

turkos
skirgröngul

blå

han
viskar
tyst

allt är väl

det såg jag
där under trädets kronas
tysta


fjäderdunsmoln svävar
lyfter

ur dina händer sträckta
upp i skogens ebenholtsandning

enstaka
magnoliablomma

öppnar en strimma

vägen
till

fjäderdun rör vid min kind
viskar det är en god natt
att resa


skymningen glöder


jag svärtar
mina ögon

med kol ur eldblad

mildrar
smärtans
puls

i skymningen
regnar
smaragder

in i rubinhav

min själ
glöder

i längtan till
tvillingflamman

utan dig
kan jag icke

flyga

icke
lyfta



tempelstaden

vilar
med slutna
tysta ögon

skrudad är staden
med månstenars upplysandeskimmer