Kedjeröker i din lägenhet. Skramlig musik ur dina högtalare, stökig röst ur din strupe. Vi hatar dom. Gömmer tårar bland röken, klottrar på tapeten att dom kräken borde strypas. Dom borde strypas. Du torkar tårar från min kind fast jag ber dig låta bli. Du bäddar ner mig i din säng fast jag borde gå hem. Du tvingar mig att stanna hos dig så att jag inte kan öppna om dom knackar på. Vi låtsas att allt är bra, låtsas oss bort härifrån. Jag skriker att jag hatar dina föräldrar.

Systemet rostade sönder redan igår. Jag sålde min kropp för ett paket cigg, men hatar dom tills dom singlar ner från balkongen. Du lägger huvudet på sned och sover över. Allt blir bra. Allt ska bli bra. Vi hatar dom. Dom kräken borde strypas.

Du håller om mig efter sista Harry Potter-filmen och vi låtsas att det kommer fler.

Sen ser jag dig falla, ser dom utnyttja och trampa på dig, sliter mitt hår och ber dig springa härifrån, du ska inte bli som jag men du blir som jag. Vi är skal. Vi hatar dom men orkar inte strypa dom.

Jag hatar dom. Jag ska strypa dom och ta dig tillbaka.
Jag hatar dom.