inför stormar
finner jag mod

tveklöshet

min aura förstärks
rinner ut som smält glas

färgat format
av vinden

vattenspeglar inuti
kemin i blåsorna

mina händers vridande
men det är ingen sorg

det är all skit

jag kramar
smutsen ur dig

blicken fixerad vid otyget
under huden kraset

som att mitt blod stelnat

men jag är inte tvådimensionell
är inget fotografi

jag är en organism
snarare entitet

du har ingen möjlighet
att sätta min standard

igen låter blicken
följa blodspåren

från min hals
den morgonen

jag förstod
allvaret

lyssnade fokuserat
utan att tveka

utan att stanna för att se
om du var med

om du var där

jag visste nu allt
åkrarnas raka led

leran en bit ner
sanden som lyste vit i natten

jag hade allt