solvind
i trädgårdstäppa


rör vid
silvermolnens
ellipser


origo
är

nyponets vita
pastiller


slumrar

i vinterides
fingerkorgar

bladen
ännu

skälvande


i vinden


viskar
rosenhymnen



hans stämma
rörde vid
hennes domnade ögon


och hon ser denna skymning
fallande stiga in

hör granarnas
viskningar

enebärens
djuplå
klarhet

dofter stiger in
silversmakande
in i de helgade
kamrarna

dessa kamrar
helt utan väggar
väggar
kanske de har
tunna
silkespappersväggar
vävda vid stränderna däri allt är salighet

bärande pelare hava de
ur de vita strändernas
ögonandning

däri stjärnor stiga upp
lyftande
hjärtan
ur
smärta

ur det vilket vrider
vrider om

hon hör stenar kvida
täljda är de till
slipande

slipande
av taggiga ytor skulle så vara
den vilken täljde hanterade ej bladet

stenar hackar
hackar
ytorna

ur stenar tränga
röda pärlor

hon kan ej
i denna stund inse

den hand vilken håller i veven
vilken snurrar slipstenen
är nalkandes henne

ej
kan
hon
inse

i denna stund
vari skymningen faller in

himlarna är mjuka
silvertoner
stiger in i eldblad

förvånad
ser hon
sin

röda sidenskrud

ser hon kamrarnas
väggar
pelarnas

vidöppna händer

sjunker
gör hon

in i vågorna


vågade jag icke leva detta liv


havet böljar

sandoceaner
vågor lagda


drömmande skepp

seglen de vita
sömmas samman
med rosenknoppsknutar


baldakiner komna

reses ur
karavanens kryddoftande
bergsstigar


hon är oasen i hans ögonhem


alm
ur ålder stigen

vad
viskar du

i granens mantelnärhet

vad sköljer
minnenas
vandringar genom er

minnesådror är blottade
ängsbäckar

sköljer vildblomstrens
skogshus

nycklar
klirrar
runt midja

ur midjas stegrytm


den ådern
sköljer

århängen

och

golvet
av tiljor

är skrudat med
ringblommeblad



orangemantlad
sitter i templet
skriver sandornament


en vind
drar genom
viadukter

möter skogens högra öga


tiljor
viljor slår rot
golven är
ett

blommande
ringblommehav

i frostnalkans stjärneldar

och berget andas
skira slöjor

i det fjädern
faller ur hennes hand