Du söker mitt sällskap och det gör mig så tacksam. Att någon som du vill vara mig nära. En person med alla fina egenskaper. Som ser igenom ögon så som andra genom fönster. Du tittar inte alltför länge, för att du vet vad du får se. Och inte. För att du redan känner vad som rör sig inuti. Du har det finaste sätt. Att inte komma alltför nära. För att du redan vet vad nära skulle bli. Jag undrar om det allvar som du utstrålar är vetskap. Om förälskelser i dem jag omöjligt kan få. Och att du måste fortsätta att vara en av dem. För att göra mig så tacksam. Något i den här rytmen är helt rätt och något får den att halta hjälplöst. Min kärleks handstil är ett barns. Det enklaste är det som är det svåraste att läsa. Men om jag nådde upp skulle jag trycka näsan emot rutan, följa dig med blicken. När du går.