Kanske hade han nu bestämt sig för att säga nej tack. Hans kusin hade gjort så för två år sedan och han hade sedan dess funnit handlingen kanske inte beundransvärd men liksom rejäl. Och var det något han själv saknade var det något rejält över hans personlighet. Att då få begå en sista handling som i sig var rejäl men även resulterade i rejäla och definitiva konsekvenser var faktiskt eggande. Att den även skulle tysta allt detta brus, bli en lösning på allt, var ju också det lockande.

Lockande och eggande är för sammanhanget vårdslösa ordval. Det är inte en lockelse som när lusten tränger på, inte en lockelse där kroppen längtar efter något. Snarare är det en molande längtan efter att få ta adjö och dra ett tydligt streck mellan sig själv och allt det andra som ofta fått honom att må så fruktansvärt.

Han var nu införstådd med att han saknade alla former av redskap att hantera det omgivande. Den oerhörda handlingen som nu upptog hans sinnevärld framstod alltmer som en form av medicinering; ett medicinskt val.

Inga stora ord. Inga hedervärda intentioner eller syften, utan en medicinsk handling som sa ”Tack, men nej tack”. Han bävade. I sina grundvalar bävade han men med tiden hade han förstått att det inte var inför det oerhörda i tystnaden han bävade utan det var inför livet han skälvde. Denna ständiga rädsla. En radda av ständiga tillkortakommanden och besvikelser. Själv var han egentligen inte besviken, utan främst var det andras besvikelser han inte kunde hantera. Han inbillade sig i alla fall detta. Att han gjorde de andra besvikna och detta kunde han inte längre hantera.

För när en människa väl nått punkten där själva livhanken, att klara den, blir dagens mål minskar allt annat i betydelse. Allt blir relativt och en väldig acceptans för egna och andras tillkortakommanden uppstår. Människor som då omger en tycker att det hela är märkligt, som om man saknar all form av beständighet och form. Och lite så är det ju. När plågan utgör själva fundamentet förlåter man allt. Desperationen som uppstår gör att man förstår och förlåter allt. Det finns inga sanningar, inget ädelt eller riktigt, utan bara att leva synes gott nog och hur man då gör för att klara detta blir högst sekundärt. Vilken krake jag är.

Jag är en krake. Utan principer eller mål. Ett tag tog jag mig an utmaningar stora nog att fälla vem som helst. Några av dem klarade jag förhållandevis väl; studier, arbete samt lite andra förpliktelser. Men ändå detta satans lidande som äter stora hål där inuti. I slutändan har alla prestationer inte betytt någonting annat än ett uppskjutande av insikten om att jag i grunden är en människa utan goda egenskaper. Ett tag trodde jag nog att om jag bara var verksam skulle världen tro annat. Vilken dumhet. Enfalden!

Den enda glädjen som fanns och funnits i hans liv har varit det absurda, att bejaka det märkliga. Men detta har i regel gjort människorna i hans omgivning obekväma och lite räddhågsna. För jag tar inte längre livet på allvar, trots att det åsamkat mig så stort lidande, vilket gör att jag gärna skämtar om dess beskaffenhet. Omgivningen finner detta nästan provocerande; vem är jag till att ironisera och smäda det vi alla delar, i förlängningen innebär det ju att jag inte heller accepterar dem och deras strävanden? Jag bävar vid bara tanken. Allt ont jag gör trots en vilja att vara god.

Hur hanterar man en sådan sak? Det går inte. Kanterna är nu upplösta och jag vet inte längre vem han är eller vad han vill eller vad han är bra eller dålig på.