himlarna är ett flimrande
skimrande
hav
detta hav är förenat med
det
jordiska havet

se dessa älskades händer
hur dessa flätar fingrar in i varandra

så skimrande är detta hav
det
jordiska havet
till dina ögon

detta skimrande är i det himmelska
himlarnas hav
här
förenat

stranden
är din hud
din hud trängtar till havet
din hud trängtar till berörelse
däri vänder du ditt ansikte in i
vinden regnen
in i berörelse

så andas granen in genom den ruta
det fönster du tror är slutet

du är i dessa flätade
sammanflätade händer
en droppe i havet
och havet är denna droppe
skälver du
skälver havet

sparven flyger i ivriga vågor

tydliggör vågorna in i dina ögon
ljus ljud
vågor
rör vid dig
stiger in i dig

du är en våg
vågen är du

vibrerande är tonen
tonen vilken löser upp muren de byggde
hur kan stenar trivas i murar vilka avskiljer
stenarna vet att detta ej är
därav andas stenarna in
tonen
muren vittrar sönder sägs det
vittror
svävar
rör vid
kysser stenarnas bön
bär de talade orden ur tystnad

korpar bär buden vida
korpar vittror
gudomen i dig viskar
hjärtats bön
hjärtats lov


minns

det löfte du gav dig själv
i det du drog huden över ditt huvud
du bar en öppen pupill i det du här insteg
en pupill en ingång en utgång
över denna drog du huden


solbruden
dansar

i solens hand

fingrarna
är pelare vita i salen


skrudad är hon
i spindelvävstunna flor


fötterna
är naknade

under valven strömmar
här samt var
var samt här


tåknopparna
viker ut bladen


kinderna är rosens blad

ögonen
är havet


solblad
i vinteräng kommande

sänder strålar


gnistor
ur

bergsmilors hjärtan

rosenskålens
klara vatten

står i fönstret

doftar

drömmer ännu vägen



hon stiger
över tröskeln

ljungens djupröda
vänder ansikten till

satta i krukor
ur hedland

hon bär

silverkanna

vattnar ljungen
utur kärleksögon

i gryningen synes de stiga
upp ur
från var
är det en trappa vilken leder
havet viskar
hur kan jag ha en trappa
kanske har jag det
av vatten
en vattentrappa tonar

de svävar i ängen
gränslösa
i närvaro av hel

sakta stiger solen ur bädd
de skingras
skingras
stiger ned

för så är dessas steg
dessas steg vilka är dina steg

varje steg du tager
är ovan så som nedan
nedan så som ovan

de älskanden flätar fingrar samman
vagga
vagga
barnet mitt
så viskar dessas hjärta
kärlekens barn
ömhet
hjärta

hjärtats lov



hon stiger
aldrig ur eldringen

så
sade hon

i förtvivlan

lindade varven
tätare om

hennes himlar
ler stilla

du stiger ur
näri du är redo

se

handen


dagen är ett skimrande hav
skimrande ljus
gränserna framkommer
är detta ej märkligt
av ljusets reflektion
av värmen

så
är det så
ler granen
att ju mer du strömmar värme
desto formfastare blir illusionen
tankarna pilar
ilar
sinnena virvlar

hjärtat stiger fram
denna värme är icke begreppens värme
detta ljus är icke begreppens ljus
kom sätt er här runt elden
tankekorn ilande pilande
sinneskorn
virvlande
ängderna är instigna i höstäng
låt oss följa elden
låt oss mata elden

det vilket är
bliver

det vilket bliver
är

så är dagen ljus
så är allt synligt

så är det ej viskar granen
så mycket göms

hon viskar
tala icke till mig genom den vita lögnen

det
vita ljuset
av omtänksamhet
skär sönder min hud
hur kan jag lita
till dem vilka brukar
den vita lögnen

kanske
kan ske hör hon min viskning

hon lyfter sina silverhänder
omfamnar mitt ansikte
rör vid min pannas
ihärdiga
smärta

tager härden
till eldstädernas
smeder
vilka andas
opalregn
in
i
gnistskogar

ömt sluter hon min längtan
in i viskningarnas djupa dal
nynnar
trösteordens
sannhet

skymningen nalkas sakta
hon kupar nu händer
runt min flämtande
låga

stanna
än
är

är

han vandrar i skogen

till gläntan
däri han anade stencirkeln


stenar
nu runda
nu klädda i mossa


stillhet infinner sitt vara

de
lyfter mossan

ljusvågen sköljer in
smeker mjukt ögon


han är intet i intet

de
visar honom
hjulet med tusenekrarna

till kvinnan skänker han spinnrocken


de
sade
så


hans stämma är klar
lyfter mörkret ur midnattsblå händer