Ingen återvändo finns det, hur mycket du än må önska. Likt denna oförglömliga blick, dessa ögon som gömts i ditt sinne. Jag vet att det är svårt, men någon gång måste du glömma den du en gång älskade. Ibland tror jag nästan att det var skräcken jag höll mera kär, att förlora honom. Jag vet, fast du undrar än, om dina ögon betydde något för honom, inte sant? Hur skall denna skräck, denna saknad överleva åren som förtvinar bort i allt mera, ack lärorika ögonblick. Likt döden, likt besvikelsen, likt hoppet, som så mycket annat. Ingen återvändo finns det och likt Gatsby skall jag komma att glömma mig själv, såsom jag gjort så länge. Och inse att min tillvaro hållit andan, tills jag honom återigen fått återse.