Det smärtar när insikten slår, när verkligheten når dig. Det gör ont att komma ikapp sig själv.

Varför är det bara jag som springer runt i cirklar och jagar min egen svans? Varför är det bara jag som brinner? Du slutade jaga mig för länge sedan. Vi brinner inte längre.

Jag vill se dig skyldig. I fotbojor ska du sakta vallfärda till avrättningsplatsen. På första parkett ska jag stå och iaktta när bödelns klinga skingrar huvudet från dina axlar. Jag ska plocka upp dina kvarlevor från marken. Dina lemmar ska jag sy fast på din kropp, reparera dig och läka de stora ärren som håller dig samman. Min trasdocka, du vet att bara jag kan älska dig som du är.

På en avlägsen plats är vi tillsammans. Kubas sol går ner i horisonten. När du omfamnar mig vet vi att det inte är verkligt. Du, jag, vi bedrar mig för att upprätthålla illusionen om att du fortfarande kan älska. Det är vår plats, men egentligen bara min.

När jag vidgar ögonen är jag ensam. Isolerad från den omslutande världen. Solen är nedgången och jag fryser. Men mitt sinne vill inte uppvakna. Jag ignorerar kylan och projicerar Kubas varma bris på min kropp.

Jag finner dig på en strand i Havanna. Du greppar min midja och vi dansar. Musiken är stillsam och du trycker mig närmare mot ditt bröst. Jag känner inte dina hjärtslag. Stygnen kvarstår synliga på din hals. Det sipprar blod ur såret. Du är inte ensam med defekter. Jag är också sargad. Men hos mig är vi båda levande.