Ett requiem genljöd i vinden.
Hemmets skogar brusade mäktigare än någonsin.
Lika väglös som havet var barndomens trakt.
Vågor av tuvor och mossa hade slagit igen kring fädrens stigar.
Det förflutna var ett slukat Ithaka.
För att inte sjunka grep han tag i sin älskade
och kysste henne.