fallande stjärnregn
reser mot intet

tyst ligger världen
i natten

vid källan vilar våren medan vinter vakar över tiden

Andas hon hem
djupt och mötande till självets helhet

vågors sång och nattens vind
stunden värdefullhet

något har skiftat i tiden
en känsla var det från begynnelsen
kanske doften av hopp som steg genom en resning av den indigo nattens ljumma vind

vandrade skuggor tar sig form och fyllighet in från dödens rike till livets innersta rum

musiken från drakens hjärta
fyller på jordens färger

det hjärta som så mången riddare missförstod
med sina genomborrande lansar och hjälte glorior


gripen skria i landet som inte finns
landa på berg av skuld
mänskligheten skapelse
illusionens icke varande i det nummerlösa sinnet

som dras upp till ytan för att ses synas och förkastas
i det nya ljuset