någonting i den här staden
(eller i mitt bröst)
bryter ner mig så inatt när

jag skriver själen av mig i ett meddelande du inte läser i tid minns
dina armar runt mig när jag grät
trots ärren som läkte men hatet som aldrig gjorde det

jag
lovar

att
jag är inte mitt förflutna jag är mer än journalanteckningar och
hot om tvångsvård jag kan

ge dig allt hon kunde och allting mer

när jag älskar så det inte får plats i mig men det räcker inte till och jag ifrågasätter mitt värde
som medmänniska och
som egen person du sa du är den jag lever för den jag vill göra stolt den jag vill krama för evigt en gång

och sprickan i bröstet sträcker på sig knakar växer tvingar mitt sårbaraste vidöppet

hur ger man upp sin mittpunkt trots att den
sätter spår i kroppen lämnar en besk smak i munnen likt för mycket vin och självmedicinering och alla tårar samlas glittrande som sjöar över det mörka insjunkna runt mina ögon

sömn är svårflörtad viskar tyst in i natten jag vågar sällan drömma men när jag gör det så drömmer jag om dig