cypresserna
gråter

i blodmånens händer



hon kysser den ansiktslöse



saffransmolnen
sveper en kvinnokropp



i natten
virvlar stjärnflockar

gnistrande
kaskader



slipade

kristaller
höjs

i höjd med ögonglitter




andningen är
tung

livet flyktar




lågorna brinner starkare

ur den stigande

tonens
tysta viskning


du är
i din andning



hon reser sig


är
i vandring

havet hade sköljt
ropat in i tysta vindars bidan

ryggen hennes är lätt böjd
av vandringar
av vindar

hon håller en stav i hand
en stödjestav
staven bär rot
bär grenar

hon ler stilla
mycken smärta ger du mig
ja du min kära
rygg
böjda är vi
ändå
är vi raka
i våra vandrade
stigar

staven nynnar
hon släpper staven
staven vandrar vid hennes sida
stegrytmen är jämn
är fylld av vind
av luft

de vandrar tysta
sida vid
sida
samtalen bär de
lever inom dem
med varandra

vägen den leder till
bärnstensträden

hon bugar
inväntar löfte
inväntar
lov
var se god
andas träden

staven vakar med henne
hon plockar
bärnstenar
av hav
ur trädens fingrar

lägger dem i korgen
näri korgen är fylld

bugar hon
skänker
tacksamhet
av hjärta

bärnstensträden andas
med ens är träden åter fyllda

lätt tager hon staven i hand
de vandrar till stenringen

når fram

väcker elden vilken bär
järngrytans röda klang
hon höjer händerna
ber vatten till

bergsmolnen
skänker vatten
ur källan

är ni redo
vi är redo

bärnstenarna lägger hon
in i grytan
frågar staven
är du redo

redo är jag
staven rör i grytan i
lugna cirklar

hon sätter händerna in i grytan
färgar händerna röda
med bärnstenar
av hav
ur träd
kanske med
henna
blad


staven stiger ur grytan
rötterna är
källans
ådror
grenarna bär
blad

staven är ett blommande ädelstensträd

hon höjer händerna
målar månskäran röd

blodmåne
blickar vida

hon lägger sina
drömstenar i elden

hon ser


cypresserna gråta
i blodmånens händer

hon kysser den ansiktslöse



stilla dig

i fjärilshavet



linda trådens
silversilke
runt dig


stilla dig

i fågelhavet


i den skenande jorden



vinden vaggar din kokong
i calebashträdet



hon vakar
vid elden



följer dess instigan
in i kolglöd



allt

svartnade



hon vakar
vid mörkret


i den gryningen
lades en diamant i
hennes hjärthand



kolglöden andas

elden
stiger



hon stiger in
genom flammorna


hon lyfter
diamanten till


gryningens
tongivan




därmed lyfts mörkret




hon lägger sina
drömstenar i elden


hon ser
cypresserna gråta
i blodmånens händer


hon kysser den ansiktslöse