en stund
en kort stund

syntes solvinden röra vid
de spröda träden


grenarna blanka av nattregn


droppar
älskade innebördsdroppar



ett skimrande hav syntes
uppstiget ur strandens händer
uppstiget ur tyngden



en nådefylld syn



så steg vinden in i molnhänder
fylld med av i kärleksgärnings
visshet



ett vackert skådespel
en vacker syn
uppenbaras



en vacker
ögonpensel

skapar med lätta drag livets skeenden



du
sträcker dig
till

fönsterljusgivan



stängeln
följer vandringen



sakta
viker du ut bladen


den eldröda
varmröda
kalken


i din hjärtgivan





hon vandrar i ängen
händerna släpar


händerna
är

hennes mantlar

tyngden
släpar efter

hon bär
den tappade orken





det vandrar en vind
en lätt rörelse



genom
stillade
regnmarker



spröda grenar
bär gnistrande
droppar


droppar
i solvind


blänkande
mattade
gnistrande



så är
detta liv
denna rörelse av vind



en liten bjällra


en
silverklocka




håller hon nätt
mellan tumme
och pekfinger



stilla
lyssnar hon till


vindens
stämma



hon följer tonen


saktar in gången vid tjärnen


däri
stjärnljuset


förtäljer henne
hur det kommer sig




så kom det sig att vi av skogshusfolken
lärdes vägar till helande

hon slöt sina armar runt alabasterträdet
lade kinden tätt intill
alabasterträdet lyfte henne
in i grenverkets
bädd

i gryningen syntes alabasterträdet
bär en vit blomma