den avrättade poetissan 
binder sina händer och lägger dem vid ordens slut

så är det tänker hon

att allting springer fortare ju mer det glittrar
och om aftonen speglar sig många ansikten
i odruckna vattenådror

men så ändrar hon sig

slår ett slag med steppskorna över klappersten
och många lundars suckar

kanske ändå
 
kan jag röra mig bortom längtan
bortom ljuden som smattrar
och glasets förstummade rakhet

ja kanske ändå

kan ur min hand födas
morgondagens barkbåt
och ett skepp med många segel

om inte annat
än för det torkade bläckets skull