Torra läppar, de rispar mot mina.
Hans tunga är kall och utforskar min mun
jag känner smak av smultron
Hjärtat rusar, andningen ökar
musklerna krampar, lederna knakar
men själen är lugn.

Hans hand vilar ömt på min kind
mina tankar vilar ömt på hans beröring.
Jag låter min hand sakna dra sig från hans bröst och ner
jag drar nageln längs byxkanten.
Jag kysser hans hals,
flyttar ner handen en aning.
Han drar hastigt efter andan.


Hur hamnade jag här?
Varför är jag med honom?
Varför är han med mig?
Han är oskyldig, försiktig
skör, öm och vackert oerfaren.
Jag är repig, sotig, förstörd.

Till en början var det roligt
spännande, fysiskt, en lek.
Nu är det på riktigt
nu kan jag såra honom om jag trampar snett
jag som ramlar igenom livet
jag utan känsel i fötterna.
Nu går jag med uppspärrade ögon, balanserandes
långsamt, långsamt
Han är långt framför mig
liksom svävar fram
ovetande att jag kämpar
stapplar mig mot honom.
När ska jag tappa koncentrationen?
Hur länge till kan jag hålla ut?