Du är i trakten,
har sett dej.
När åker du tillbaka, när ska du ut igen ?
Du och dina vackra resor,
dina vandringar.
Överallt
ett cafe
en sol,
bilden av dej
en dag precis som jag
här överallt i världen
som jag ser dej.
Vi talar inte,
skriver
ibland,
kanske här ,
möts inga fåglar,
jo från var och en
av våra fönster
på glänt,
en måne när det
blivit kväll.
Ibland är den stor
och den svävar,
vill in och ta över.
bli mitt hem
med sina kratrar.
Vet inte hur den lyser
in genom dina glipor.
Har aldrig besökt dej,
har bara sett dej,
ett cafe en sol,
bilden av dej,
en dag precis som jag
här överallt i världen
som jag ser dej.
Jag kan erkänna
att jag nog gärna
velat dansa
på den takvåning
där ovan
kring kristallkronans ljus.
men jag väljer att skriva.
Är en enkel man
ganska trist har svårt
att ta för mej, kanske lite blyg.
Men jag rår inte över det
faktum är
att du antagligen inte finns.
Att allt det jag älskat
och trott på
bara varit tankar
och drömmar
kanske förnimmelser,
vill så gärna
förnimma dej
helst när havet blåser
eller när sista tågen gått,
och bli ett litet ögonblick
i universum.
Kanske din blick
ändå bland tusen åter
som dröjde sej kvar
och fick mej att känna
denna dragningskraft.