I ett rum med utsikt över oändligheten.högt ovanför molnen drömde barnet att inga krig fanns mer. Ensam i havet nedanför rodde hans syster.
Hon drömde om att ro i land, om att hon kunde flyga. Hon kunde räkna alla stjärnorna på en hand och känna hans närvaro
den kunde greppa allt med den. Hon gillar inte när det blir tyst.

Tiden står stilla när barn går genom skogen. De kurar i bivaker under planeternas sken och de sjunger alltid när de svävar fritt. Då avtar rädslorna då brinner världen långt bort

Morgondagen är hennes, de ska bygga nya vattentäckter,
och oljeriggarna ska pyntas med blom.
Pelikanerna var en gång
svarta med nedoljade näbbar

Hon ror i land, Det svarta håret slickar sej om axlarna. hon känns plötsligt äldre
De ska mötas i natt hon och han där i rummet med utsikt över oändligheten
högt ovanför molnen. Hon har rott långt, mycket ¨långt bort¨¨ men¨¨ hem¨

Lars Gullberg