Som stod vi inför det skapade. I 45 graders vinkel och med de riktiga lätena av icke-förståelse, begravda av monoklar och sidenscarfs. Undrande över om det finns något annat än tomhet mellan tumme och pekfinger, placerade ögonhålor lite snett till vänster, mening utan mening och eget sönderfall. Och i det krossade mellan detta, hörs det omöjliga viska. Blodsrivande och sorgset.