ju längre jag vandrade

den där dagen i slutet av april

i en tid för mycket länge sedan

dess mer kände jag glädjen

inom mig jag log det var

så länge sedan jag gjort det

så ovant det kändes

det var som ett högt berg

rasat släppt allt som tyngt

det blommade av tussilago

i dikeskanten

solen var på sitt allra bästa humör

värmde och skänkte ljus

i den tidiga morgonen

ån som rann bredvid stigen

där jag gick

brusade så härligt

det var vår

jag var på väg

utan mål

behövde komma ifrån en stund

jag hade lagt en lapp på köksbordet

där jag skrivet

är ute och går

vet inte vart

vet inte när jag kommer hem

det var en sådan där dag

när allt var mörker

livet kändes tungt och hårt

att du bara lämna allt för en stund

ta på vandringskängorna

försvinna en stund

i naturens skapelse

det är en lisa för själen

anits 25 april 2014