Formen av det som är jag finner sig ganska lustig.
Allt som är ses som en tragisk komedi fylld av varsamma snyftningar.
När mina ord strömmar ur mig är det så likt en lögn att jag ibland undrar själv vad som är sant.
Inte konstigt att de som hör mig tvivlar. Att dom mistror mina ord för vad dom är istället för att se mig för den jag är och den situation jag är i.
Kan det vara enklare än att se till det oförklarliga och bara inse att så är det?
Vaknade med känslan av att inte tillhöra något mer…
Jag fann mig vara ensam i ett vakum som jag inte kan förstå.
Att vara så onödigt oanvändbar.
Att vara ivägen och hur man märker hur alla runt om gör allt för att det ska kännas som om man passar in och fyller en funktion.
Är inte det en paradox som heter duga så vet jag inte vad?!

Kan detta få fortsätta mer? Kan allt förändras eller kommer konstanten ligga här…
Jag orkar inte fightas mer för att ta den plats som jag är berättigad till.. Jag vill inte behöva göra det.. Jag ska kunna vara där jag är utan att det ska ge några konstiga ringar på vattnet för den omgivning som jag befinner mig i.
Att kunna vara ensam är en sak som är svår för mig men jag börjar inse att ensamheten kanske är det bästa för alla… Både mig själv och de andra. Då slipper dom kämpa för att jag ska vara en del av ”gemenskapen” och jag behöver inte känna att jag är ett besvärande moment som enbart skall förströs och tyckas synd om.

Så jag funderar på att stänga min dörr till omvärlden och bara göra det jag måste. Sköta mitt jobb och låta världen ha sin verklighet och jag min. Jag får använda mina ord för att kommunicera med omvärlden på ett opersonligt språk. Skrivna elektroniska meddelanden som ingen kan ifrågasätta eller behöver bry sig om om man nu inte föredrar att göra det. Alla får välja om dom vill slänga en bil i huvudet på mig eller inte. Om man vill kommentera mina tankar eller bara skita fullständigt i mig. Och jag kan välja om jag vill försöka undvika bilen eller ta smällen. Ignorera alla kommentarer eller bestört ta emot dom med en sargad själs öppna entusiasm.

Allt det här ter sig nog ganska knepigt och konstigt för den som betraktar tankarna men saken ‘är den att livet har gjort mig till den jag är och det är även livet som kommer få mig att göra de val som resulterar i fortsättningen. Det som varit kan inte bara glömmas och det påverkar det som är. Det som komma skall blir defust och en konstig grå massa som kan bli vad som helst. Men bra??
Nja det är frågan… Jag har ju tyvärr gett upp hoppet om att få den hjälp som jag borde kunna få.. Att någon skulle kunna se på min fysik och rätta till den så gott det går. Nej då det ska vi inte göra.. det är väl onödigt att du kanske skulle kunna få uppleva en hel dag utan smärta och utan tabletter. O nej, smärtan gör dig stark… Ta tillvara på det som händer nu för i morgon är du starkare om du bara tar dig igenom dagen. Ja visst är det så men måste man slita så för att ta sig igenom dag efter dag i flera års tid då orkar man inte tillslut…. Det är ett faktum som inte går att komma ifrån.
Så här står jag med mina ord och funderar på om verkligheten skall kämpas igenom ensam eller om jag ska tvinga omvärlden att stå ut med mig o riskera att den kollapsar totalt… Vilket alternativ är det mest vettiga… Men å andra sidan.. vad fan är vettigt i den värld jag lever i så varför ska jag fatta vettiga beslut. Det jobbiga är att jag måste fatta ett. För jag vill inte såra någon… varken mig själv eller andra….