Sakta tar jag mig fram igenom dagen.
Låter allt bara vara som det är och blundar för min egen oro.
Vägrar att ge efter för tankar som bara gör mig ont.
Eller är det så att jag hindrar mitt sunda förnuft från att styra mig rätt.
Hur ska livet vara? Jag vågar inte tro eller ens försöka
Allt dalar… Tron på att jag är tillräcklig verkar vara som bortblåst?
Orkar inte ta diskussionen om något som kanske bara finns hos mig.
Hur ska jag finna styrkan och blunda för de små saker som gör att jag
faller rakt ner i ingenstans…
Det är ensamt att vara i tystnaden.