Om aftonen tystnar rosornas sång.
Men ekot dröjer sig kvar
likt doften av himlens rodnad.
Skuggorna blir allt längre
och sveper sin mantel
över statyernas kroppar.
På en bänk sitter
en ensam kvinna och åldras.
Tidens steg mot grusgången
dör aldrig bort.
De närmar sig ständigt
och kommer alltid fram till slut.