i det heta förfallet av sommar
gräver sig små frön av nästa ned i jorden
det faller inget regn
denna efterlämnade plats bär ingen fukt
här lägger sig bara hoppet sida vid sida
med ett kanske
och vid kanten av denna torrhet
står en människa
sten i hand och hand i sten
som tänkte den över det obegripliga mönstret
det som dragit sina linjer över jorden
men så många gånger klädd i annans hud än sin egen
famlar ögonen i det mörka
det som inget seende har
och sten blir lagd på fröets plats