den brutna tillitsvingen
kan jag inte laga själv

bara låta vara
lätt spjälad

på andra sidan havet

finns de
alltför långt borta
de känner inte mig

i träden under mig
bor sångfåglar

ljummen vind
lockar fram deras samspråk

sakta börjar vinterns
rädsla släppa greppet
vecklas ut som en hopknycklad pappersboll

slätar vecken
kanske kan man stryka pappret slätt

den brutna tillitsvingen
kan jag inte laga själv
bara låta vara, lätt spjälad

försiktigt fladdrar den i luften      
jag hoppar som en kråkunge
knuffad ur sitt bo

lite obalans
den friska vingen
vill otåligt lyfta ifrån marken
jag fladdrar lätt med båda två

känner kraften i den friska
sluter ögonen
hör alla fåglar under mig

träden bildar matta under vår balkong

någonannastans skjuts en människa till döds
i en mörk källare hålls någon fången
ett barn letar förtvivlat efter någon som ser
någon sitter i en båt på väg mot en önskad frihet
en annan skickas just tillbaka till väntad ofrihet
någon våndas inför ett svårt beslut
en annan vänder svart till vitt och vitt till svart i ordens karusell
ett barns glada skratt klingar i en park
ett litet barn ser dagens ljus vid en vägkant, sjukhuset sönderskjutet
en kyrka jämnas med marken, den var för stor
på golvet sover en åldrad hund
någon skräms av livet, söker perspektiv
någon väntar på den skrämda
någon sitter på en trottoar med en mugg i knäet
några sover tätt intill varandra
genom det öppna fönstret hörs ett tåg
på mitt bord ligger en oläst bok

träden bildar matta under vår balkong
vinden värmer oss idag

tillitsvingen kan jag inte laga själv
bara låta vara
lätt spjälad

© Eva Langrath 2014