Han finner mig i gräset omgiven av det mörkröda. Genom det mörkblå bär han mig. Jag hör hur han viskar mot mitt öra, Andeliten, för helvete. När jag vaknar i det vita sitter han vid min sida och för en gångs skull är han utan ord. Då jag till slut talar är det med en fågelvinges röst. Jag ville inte dö säger jag. Det svarta går genom rummet. Vi ser det båda. Jag vänder mina ögon inåt. Så säger jag helt helt stilla; Jag vill bara känna att jag finns. Då gråter Citrusprästen mot min kind.