han stiger
ur bladet av natt


bläcket
rinner
av

huden


ornament
bildar ringar


havet
sväljer


sträcker månpärlor
ur djup


han glider
mjuk beröring

in i havet

gryningstonen


så kunde det vara




dina ögon

kysser mina händer

din sol
är

förgätmigejens


bergsvallmo

strålande
blå






den rosen
vilken rör vid
örtagårdens vägg


den rosen
bjuder in


purpurfjärilen


den rosen
rör vid mina ögon

så djupt
instigen




violer är röda rosor är blå
säg inte att fallet är motsatsen
se bilden




talhieroglyfer
surrar i lufthav


oförstående
trumvirvlar


spräcker trummans hud


hammaren
vilar
matt

i handens slappa


greppet är
en sinad
flod


sucken darrar


städet
kliver ur formen


kysser glödens resa


aura
i trädkronans
fingerspel


häller skuggor

är silver i nattväv


näktergalstoner
simmar i havsudd

silverpilens öga skriver udd


spetsen
knypplades


i ögonkammarvrå

lommen
följer


kroppens glasrörelse
i svarsvind

blåser ett barn
regnbågsbubblor




sätt tanken i ditt knä
nynna barnets sånger