hon
rör vid stranden



kysser ömt
doften




släpper sanden
genom flätad


fingerkorg




rosenmolnssand
lägges


stilla i snäckvingar



i havens djup
strömmar valen
glider med
havets rörelse



sångerna i ditt hjärta
stiger upp ur djupen


havet öppnar ögat
ur springan


reser
valen sig upp


vrider
sig i spiral



kroppen blänker
blänker likt det tårade ögat

vattnet rinner
följer valen


valen andas
ut
tindrande vattenkaskader

vattnet är
en fontän


valen dyker in i havet
ögat är helt




kvinnan
har så länge väntat


möta
detta ansikte


mannen
har så länge väntat

möta

detta ansikte

de når

bortovaron



havet viskar

varför bortovaro




tärnan
svävar

rör


molnens utslagna rosor


vindar
sveper rörelsen


i bärande



tärnan svävar

landar i molnskogens
lähand


klar ljuder hennes stämma

i kvällsstrimmans
eldöga

molnen
gråter


stilla



rosor


andas
röda



i hennes bröst

blå
stäppsalvia


strålar
bergsmoln



vita


ur röda stigars
flodbäddar




kanariefåglar
skrudar


strändernas
vita



snäckhänder



med
seglande



tonlågor




genom
det slutna



fönstrets
blanka
ruta





lyfter han haken
i en kvinnas inre


genom
det slutna



fönstrets


stiger
den



ordlöse



viker upp
ordfåglars
vingar



i sömnen
hör


en kvinna
innebörden av



en
mans


tystnad



det äldsta
trädet


skogsträdet


viskar
till gryendekvist


höj dig
ej

upp över


låt oss förtälja
varande


det vi är


när vi är redo i detta

sker
skiftets

mognad




han fäller
ömt

stammen
till den brutna liljan


hans händer omfamnar

kalkens
vita

rosenrodnad


det brutna
är


hindren hon lindat
runt sig

runt sin egen levnad

hennes hjärta
är


en kvinnas

rosenskål