Om hon varit en annan, hade hon inte klivit över hjärnmassan som låg utspridd över köksgolvet, för att hälla upp sin kopp kaffe och fortsätta dagen med att djupdyka i dagens nyheter. Men nu var hon den hon var och denna dagen var inte olik någon annan. Det var först när hon läst klart, som de på något vis lyckades krypa in i henne. Resterna.

Först sitter hon overksam och stirrar. Så reser hon sig och tänker, hur skall jag någonsin få in det igen, medans hon för handen till huvudet och känner försiktigt på hålet. 

Sedan drabbas hon av en plötslig rastlöshet. En rastlöshet som driver henne ut genom dörren med nycklar i handen och pengar i fickan. Jag måste köpa lite rosor tänker hon, röda skall de vara och en flaska vin. Nej. Nej, whiskey skall det vara. Den där rökiga japanska. Så jag kan dricka mig full och slåss med grannen som alltid envisas med att spela trummor klockan fem om morgonen. Men hos blomstermannen drabbas hon av vankelmod. Av det vackra. Drivet är försvunnet och kvar står bara en trött kvinna med ett hål i huvudet.

Då känner hon plötsligt hur någon tar henne försiktigt i armen. Någon som säger, förlåt men är det inte din hjärnmassa det här? Hon stirrar, förstår att hon lämnat ett spår. Men hon svarar inte. Hon slår bara. Hårt.