Jag känner en kvinna,
vars läppar har fokuserats på bredden

Hennes mun är inte längre densamma,
som den hon tidigare ägde

Den har både blivit bredare och öppnare,
vilket skulle kunna vara glädjande

Men det uppenbara som ingen vill se,
det är att skrattet övergett den sedan länge

Numer ligger munnen i ett vattenglas på natten,
och maskerar verkligheten på dagen

Läppar är inte som ögon,
fast leendets spegling säger något annat

Kanske är det väldigt bekvämt,
att låta sig se enbart en allt bredare mun

Kanske behöver man inte veta,
att den endast är en blek kopia

Av den glädje som en gång funnits