Jag vaknar till en tung himmel, full av grå moln och ett löfte om regn. Sommarklänningen jag valde ut igår verkar nästan löjlig där den hänger draperad över stolen och de vita ballerinaskorna hånar mig med bilden av dem täckta av geggig lera. Varför hade jag inte packat ner varmare kläder? I garderoben hänger bara kvarglömda kläder, de äldsta är nog från 70-talet. Inget slängs i detta hus, aldrig någonsin.

Med en suck drar jag klänningen över huvudet, drar en tjock grå kofta över axlarna och plockar upp skorna i handen. Håret skulle dagen till ära ha flätats och pyntats med blommor, men det enda som sker är att jag sätter upp det i en slarvig knut som får slingor att falla ner i ansiktet.

Det stora huset är tyst när jag tassar nerför trappan, mina föräldrar och syskon kommer inte förrän på måndag. Jag har alltså tre hela dagar för mig själv. Tre underbart långa och tråkiga dagar, fyllda av mig och röran i mitt huvud. Hur kunde jag någonsin tro att detta var en bra idé? Mina bara fötter möter det kalla stengolvet i tamburen, med en rysning låter jag ballerinaskorna falla till golvet och kliver i pappas gamla filttofflor.

När vattnet på spisen kokar faller de första dropparna mot rutan. Regnet målar världen utanför till en Matissetavla, suddig men ändå fylld av färg och liv. Jag följer en droppes färd längsmed rutan, låter fingertoppen kylas av glaset. Men när minnet hotar att tränga fram tar jag en klunk skållhett pulverkaffe, ersätter själslig smärta med fysisk.

Köksskåpen gapar halvtomma och efter att ha slukat de sista av veteskorporna inser jag att jag måste ner till affären om jag ska få något att äta de här dagarna. Den gamla cykeln väntar på mig ute i skjulet, men tanken på att cykla i ösregn lockar inte alls.