Vågorna är dränkta i silver
och i ditt skratt.
Vägen ovanför skrapar knän.

Vi bara sjunger och ler.
På spisen kokas glädjens mat.

En tunna på golvet med fisk.
jag är i ett myller.
Du springer in och ut.
hämtar mer vin.
vinet flyter i vattenbrynet
i svalkan,

Röd italiensk Est Est Est
på traktorflaket slumrar barnen
fjärilar dansar runtom

Den blå sidenkjolen
lyser starkt borta på ängen.
Kvinnan tror att hon är ensam.
En man skymtar i dungen
han bär på sin mandolin.

en bit in går bäcken
med spegelklart drickvänligt vatten.
Grodorna bor där
de är fridlysta
och bär en smäcker ton av pastell.

Kvinnan försvinner in bakom
snart hörs en melodi,

Du häller upp mer vin
barnen tjattrar och tjoar.
Kvällen är snart här.

Vinden är ljum
så som en fläkt av liv
som lätt låter ditt hårsvall bölja.
Inga ord knappt några tankar alls

det är som om lungorna
rest bort

som om hjärncellerna
lossnat och blivit solkatter.

In mot natten
ut i en stilla havsvik
flyter båten under stjärnklar himmel.

Det är så tyst och stilla
att hela planeten är vår.

Där mitt där nere skymtas vi.

kvällen kurar
och natten lägger sin dova hinna
av eftertanke.

Att så här lever dagsländan
hela sitt liv.
Nattmalen söker sitt ljus.

Du känner av mina tankar
som kryper inpå kvällen.
Konsten att samla sej
och lämna allt det där andra
är som att trä av en
två ton tung rustning.

Förpliktelsens
och ansvarets anlete liksom
finns där hela tiden

Bottnar i de drag som är vi
och att sista bladet aldrig borde vändas
och frysas ned till två hjärtslag i detta nu

men is är kallt låt oss svepas med mot
höstens bleka blad
som snart darrar i vinden.

Kylan och ett år
som går mot sitt slut
så börjar allt om och om igen.

Bär denna tystnaden
som en skatt om oss.

Känns så overkligt
att se dej så levande
och så harmonisk.

Jag undrar hur pass mycket
man ändå längtar
efter denna semester

dom där mörka kalla vinterkvällarna.
eller är det faktiskt så
att även de
förtrollar oss någonstans.

Hur skönt det ändå är
att leva