Tomma ekon
ligger kvar långt efteråt.
De vill hänga kvar som ett sorl
över ödeläggelsen.



När det blivit natt
och de sista paren lämnat borden
sköljs allt som i ett reningsbad.



Treslaget slår hårt
på den kalla bronsklockan.
De vita duvorna flaxar till
och en vind sveper över gatan.



Dessa suckar
som i ett kallt ihåligt tomrum
av övergivenhet flydde i den tid
då ingen saknade någon.



Ofta går dessa nattbussar
bara runt som för att skära djupt i själen.
Det är bara en farled
och man stannar aldrig kvar någonstans.



Denna tid på dygnet bygger
endast på tystnad och tomhet.
Det ska vibrera om husen,
och gatorna ska blänka våta
och låta månen vara enda vittnet.

Att sitta kvar i en park
efter nattens intåg
är som att låta sej sjunka ned
under en flod.



Därför låser portarna,
därför släcks gatorna ned
och tågen slutar gå.
Det är som att skydda
något ömt och kärt



Endast mannen i vaktkuren
sitter kvar en stund
efter att gallren förslutits.



Han tänker på sitt land
och sin far som brukade jorden,
Hans mor som gick efter vatten.



Denne lilla man
försvinner sedan ut
och kvar tickar en klocka
högt på den kala vänthallens tak.