På väg mot eufori och med världsvana steg går ensamheten i rytmisk takt mot det som aldrig är mot det som aldrig var.
En promenad till akustisk melodi för det vackra i en röst och en gitarr är sådär helt och hållet oslagbart.
Som en sommarkväll som blir till natt och som aldrig tar slut.
Och jag promenerar genom vår stad, som egentligen är min stad, för du bor inte här och du har aldrig aldrig egentligen varit här.

Jag drömmer om ett bibliotek, där taket är så högt att det inte syns, med stegar, slitna bokomslag eller kanske kallas det pärmar. Ett bibliotek med morfars läderfåtölj. För ett bibliotek är samma sak som världen framför ens fötter.

Och jag tänker på ett land, på ett paradis, ett hav, en tanke, en dröm, en kall öl och ångesten. Jag tänker åka dit igen. Och igen och igen
Och igen.
Ett löfte, en stundande tid, en början ett slut, en framsida och en baksida, en början på något nytt,
något som redan är på gång.

Jag tänker skriva tusen sidor om livet, om ett frö, ett trä, en vindruva som aldrig blev till ett vin, om ett Paris, ett Sverige och ett annat Sverige, om Stockholm, kaffe och jag kommer att centralisera mig i lokapolitikens utanförskap.
Trodde jag.
Jag trodde jag skulle skriva mig genom livet, tala till mig så som böckerna lärt och närt livet själv.
Sorg. Sorgen. Sorgsenhet. Sorgsenheten. Sorgligt. Sorgligheten (?).
Döden av ett penseldrag, en stängd bok, ett avslutat sista kapitel.

Och jag är en stundtals alkoholiserad flykting från verkligheten som söker en värld utan kanter för jag har en tendens att gå in i väggar.
(och ja, jag lovar, svär på min enda sanning, att en gång, ja en gång då sprang jag in i en vägg i min egen lägenhet på allt för få kvadrat)
Så jag dricker vitt vin
(för det är sommar och jag är övertygad om att rött vin framkallar en allergisk reaktion av dödlig karaktär)
Sitter i ett skuggigt paradis hundra meter över vår eller, ja, min stad. På första plakett inför mänsklighetens dumdristighet, förföriska personlighet, kärlekskranka världsvana fundamentalister och självsäkra fundamentalt fantastiska personligheter.

Och min granne pumpar fet musik.
Fett osympatisk (människa) musik.
Men ingenting är fel, utan allt är så acceptabelt rätt rätt rätt. Rätt och slätt. Och jag blir så trött trött trött. Vill skrika, skriva, skratta, gråta, ligga, älska, sjunga, dansa. Diskutera, filosofera, tala. Om dina och mina känslor, förhoppningar, tankar, kunskaper, drömmar. Om hur du när du var liten älskade att flyga drake, eller springa genom stad och land. Om hur jag älskade och fortfarande älskar vatten och havet och hur jag samtidigt ibland drömmer mardrömmar om att drunkna.

En konsensus inriktad reell politik i en delad samtid. Att diskutera, säga ifrån, tala. Fördöms till fördel för att komma överens. Och när inte ens poesin, vår konst, vår musik, får höras. Så tror jag att vår tid kommer att implodera i en explosion av hat.

Och så var det gjort, ja så var det sagt. Och på väg mot eufori och med världsvana steg går ensamheten i rytmisk takt mot det som aldrig är mot som aldrig var.