I kvällningen
gled tågvagnarna förbi parken,
likt en larv med upplysta ögon,
som kommen ur en underjordisk värld,
upp ur den Östeuropeiska ångesten.

När natten anföll oss obemärkt i den ljumna skymningen
gled sakta ett plan över den mörka himlen,
med blinkande ljus,
som om vore vår övervakare,
som om han tävlade mot stjärnorna.

Och jag hade med mig,
en av de jag älskar,
min drygt två meter långa oerhörda stolthet.

Min Son,
min personliga livvakt.

F1 kvalet på Hungaroring kändes avlägset,
mycket avlägset.


Livsmötena på hotellet.
Angelas skratt trots sin kamp mot cancern,
bakom sin bandana,
och sina plåster.

Citatmaskinen Steve med sin ensamhet
och bilbomber i Riyadh,
som nästan skickade både han och Angela till evigheten.

Den evighet som snart möter Angela.

Jag har hört talas om människor som lever ut sina liv,
när det vet att något hemskt kommer för att möta dem.

Nu såg jag det i verkligheten.

Och jag fick denna oerhörda förmån att vara där hos dem.

Så vackert,
så oerhört vackert,
mitt i all mänsklig orättvisa och tragedi.

Jag grät på hotellrummet,
utan att min son såg mig.

En av mina bästa resor i livet sade jag till min son,
och han delade absolut min uppfattning.

Trots allt.

Trots att jag tårögd stirrade in i
en skrattande
evighet.