vassen
rör vid strimman


detta strå av
horisont


cirkeln är
öppnad


sträckt
är

linan


dansösen
en trollslända


utbredda skimrar
kristallvingar


balansen

en fjäder
fullfylld

i vindens ömhetshand


kom vinge
av

rosenmoln


sprid dina vingar vida


uppenbara
doften


av havets visshet

var
är jag i villighet



sträcker mig ut
tas jag emot


möts jag
i kärlek


kysst av
gudomens
kärleksglöd


violelden
nådde ej mina händer


ängshöken
svepte förbi


violinen ljöd vilse i ängen



hökenären
släppte handsken

hand sken


i sjövida seglats


steglitsen släppte
tonfrön


svalan landar
i ekans
ekens

framhand


årorna skänker

ringar



vit
andas du


orchidefjäril


i vattenspegels
klara
glas


skålen given
ur åldermors kärlek


ditt ansikte
mor

skymtar jag
kallar

och



de dolda
tårarna

yppas ej


de tårarna
är hjälparhänder


den dag
stjärntäcket omsluter

mitt
så

trötta


i den stunden
skall askbladet


landa i rosentemplets
källhänder

elden

ristades
på insidan av

ögonlocken


från bålet de reste


de
hörde ej stämman min


ej heller
trädens kvidande


såg ej
min make falla till marken


älskade

dina fjädrar
lindrar min smärta


så
störtade de dig

så
såg de ej

hur vi lyfte
in i


drömmolnens
bergsfagra



och havet
andas


vitt

ty sanden är vit
och molnen är vita


och havet
andas


grönt


ty träden skänkte pollen i regnets skyar
nu stegrar molnhästar sig
in i bilder av
klättrande
molnberg



hon

kvinnan
ror



en röst förtalte henne
vita näckrosor

de vita näckrosornas
hemvist



så har ni manat mig
så har ni kallat mig

att svara
vinden





med ögon
vita


tvagade i eldhav





och jag hör honom


han
med silhuettpenslar


skriva
caligrafi

med de ord
jag kan andas

inse

att

molnen
rör vid


min själs


skönhetslängtan



vinden flätar korgar


till havsband


en vidvingad landar
i stenhand



i cirkelns mitt


fem tärnor svävar i ring


en vidvingad
den skarpblickade


ser genom dimmans eldhärd


i natten
kupade jag

handen


sjösatte ekan


åror flätade vinden


bar stämman till
den vita dukens solfjäder


molnen skingras
i havets skuggor


hon viskar
in i stranden


däri bergens stigar mötas


det
hjärtas sång


hon hit tills

aldrig
yppat

in


de sluter händerna
i kretsen av stenar


stenväktare
lyfter


grånade segel


händerna sköljer
synen


varvid grånade visar
pärlemorblad