Ditt sista farväl kom emot mig var dag vindledes
För du stod och väntade i min barndom
Det var just på det sättet
Som du blev vårt gemensamma minne

En mun som uttalade de eviga orden
Och en blick vi förlorade oss i

Du byggde ditt bo i vår allmänning
Och när det blev kväll
Hukade du under ekarna
Vid det vägkors man kunde födas på nytt uti

Du blev min skyddsande under hela den vinter
Som följde efter att du försvann
Och när det blev vår och snön började försvinna
Hade du förenat dig med vinden
Som strök förbi utanför udden
Det är alldagliga strofer
Som blir till svärta
Och faller till marken
Där ett flock kråkor slår sig ned
Och putsar fjädrarna vid…