Ramarna vecklar ut sina gnistrande vingar.
Tillvaron, själva närvaron, i resonans med vibrationer
från en högre frekvens, eventuellt evigheten — kärleken.

Kontemplerar istället för reagerar. Allt
är så uppenbart självklart. Äntligen
har jag lärt mig, flyga, undvika,
låta Det passera —

passera långt där
       

                                   

                                    nedanför.
                                                     

- Tills jag vaknar igen och forsar av svart