Min ridlärare beordrar stallets praktikanter att titta på mig och de suckar lätt föraktfullt och leder min häst till rampen. "Vad skulle jag kunna lära mig av detta?" hör jag någon säga och de skrattar och tror jag är både dum och döv.
Jag sitter inte upp, jag sitter ned på hästen och mina ömmande höfter slutar genast värka. och vi går in i ridhuset och jag tar hästen runt spåret och den är lite tråkig och präktig när den gör som jag vill.
"Rent tekniskt blir jag aldrig lika skicklig som hon" säger min ridlärare och beskriver vad som händer när "man sitter exakt på hästen" och jag hör att praktikanterna blir förhörda på vad de sett och de blir tillsagda att de måste hjälpa mig av vid rampen "för det är så lätt att glömma att en så skicklig ryttare inte klarar av att sitta av själv" som en känga åt hon som skrattade.