Vi har stängt in oss i sorg.
Vi klär oss i den. Vi bär på minnet av de vi älskat
som om det skulle göra dem levande.
En påminnelse till mig själv, om allt, som någonsin gjort ont.
Jag klär mig i svart som en hyllning, till de som gått förlorade.
Med en joint i ena handen, och världens undergång i min andra
Jag vet inte vad jag vill, jag vet aldrig vad jag känner.
Det är jag som är spöket, det är min vålnad vi gömmer oss ifrån. Jag eller dem.
De lever fler än en inom mig, men inte tillräckliga för att rädda mig.
Inte tillräckliga, för att älska kroppen
dem tvingas leva i.
Jag vågar inte berätta hur ont det gör att existera.
Hur varje andetag skär i halsen, och varje tanke brinner vilt i skallen.
Det som har dött innan kroppen har ruttnat
är dem som spökar hos oss för alltid
det vi inte längre kan känna
dem vi inte längre kan vara
det vi inte längre kan göra.
Jag är vålnaden.
Jag är ruinerna i mitt hus och jag är demonen
som byggt sig ett bo.