Hon pratar oavbrutet. En ström av ord. Som jag helst inte vill höra. Om sina sjukdomar. Inte allvarliga sådana. Men ack, så detaljerat de redovisas. Läkarna som varit så förstående. Sagt att hon är smal och fräsch. Trots att hon har konstaterad undervikt. De frågade om hennes man var snäll emot henne.

Och jag undrar om de ser bakom ytan. Hennes enorma behov av bekräftelse. Letandet efter fel på andra människor. Svadan som döljer hennes osäkerhet.

Oförtrutet forsätter hon sitt prat. Sjukdomarna är avverkade. Nu är det hennes mans tur att granskas av hennes kritiska blick. Hans tillkortakommanden är många. Och redovisas mångordigt. Sällskaplig är han inte. Bland annat. 

Han får väl inte en syl i vädret när hon är med, tänker jag lite elakt. Hon vill vara medelpunkten i alla sällskap.

Jag försöker bryta in i hennes svada, för att fråga hur hennes man mår.

En ström av ord följer. Som beskriver hans eventuella senilitet och därmed glömska om det ena och andra. Arg blir han också. Naturligtvis helt obefogat.

Eftersom jag känner hennes man väl, vet jag att det hon säger inte stämmer. Han är lugn och sansad. En trevlig människa helt enkelt. Men kanske hans tålamod sviktar efter alla år av anklagelser. Och han blir arg. Vilket hon inte kan förstå. Hon lägger över allt ansvar för deras dåliga förhållande på honom.

- Men varför fortsätter ni att leva ihop, flikar jag in. Ni förgör ju varandra.

För en sekund tystnar hon. Sedan följer en lång harang om ekonomiska orsaker.

Men den sanning som inte syns, den talar hon inte om. Att innerst inne är hon fortfarande ett bortskämt barn. Som vill att människor ska se bara henne. Att hon döljer sin osäkerhet och sårbarhet med deras applåder. Medan hon i nästa ögonblick fäller kritiska elaka kommentarer om dem.

Och trots kritiken mot mannen, vill hon behålla honom. För utan honom är hon ingen.

Det ögat inte ser ...