Bäcken håller mig vaken långt in på natten

trots att ljudet egentligen är sövande

Tanken på hur vis naturen är ordnad

ger sömnen ingen ärlig chans

I nattens stillhet hörs bäcken

bullra sig nedför slänten

porla över rötter

kvillra sig förbi mosstäckta stenar

falla handlöst i minivattenfall

dyka in under den lilla gångbron

försvinna in bland aspdungens grå stammar

kittla många asptår innan den tar vägen

genom röret under banvallen

för att slutligen störtdyka ner i älven

Där möter den sina kusiner som tidigare

varit snö på Skutan eller något annat fjäll

Därifrån går färden österut genom forsarna

till Ronjas och Birks berömda vattenfall

Vidare genom fler forsar, lugnvatten och kraftverk

innan den når havets oändlighet

Sedan kanske söderut genom Östersjön

via Öresund och Nordsjön till Atlanten

Värmen över oceanen dunstar vattnet till ånga

som stiger, kyls av, formas till allt tyngre moln

Lågtryck för dem sedan mot norska kusten

lyfter dem över fjällkedjan där de kyls ytterligare

Så mycket att de faller som nederbörd

Nästa sommar när jag ligger här och lyssnar

kanske det är samma välbekanta vatten

som lekfullt kastar sig utför branten

Funderingar på naturens under håller mig vaken

Länge

© Kjell Åhsberg