Jag har länge velat säga vissa saker, men inte vetat hur jag ska säga dem.
Det känns som att du inte har tid för mig.
Jag har bott i min nya lägenhet i snart 5 månader,
du bor bara strax över 10 mil bort nu, inte 80 som förut.
Jag har verkligen sett fram emot att du ska hälsa på,
tänkt att "snart har du tid att komma på besök".
Men jag har nu gett upp tanken på att du faktiskt ska komma och hälsa på.
Jag frågar inte om när du kanske kan komma på besök,
för jag blir så fruktansvärt besviken när det inte blir av.
När du än en gång ställer in och inte kan, för nån annan är viktigare.
Jag saknar att kunna prata med dig om i princip allt,
att kunna ringa och veta att du finns där för mig också.
Du skriver under mejl och sms till mig med ditt förnamn,
som att det vore till vem som helst.
Men det är ju inte till vem som helst!
Det är ju till mig, din dotter...
Vill du inte vara min pappa?