När nu ens lada skall blåsa bort så är det tur att man har en bra skorsten och lite snöre tänkte Saffran där hon stod fastbunden tillsammans med alla de andra. Tilltuffsade och tröttta gnydde de över mörkret som fortfarande låg som en våt hatt över markerna och dimman som slingrade sig över snön, men stormen hade i alla fall bedarrat som nu stormar gör. Uppe på skorstenen satt Kurt-Rudolf fast med sitt gevir och skrålade lyckligt “Viva la Revolution”, “Viva la Revolution”! Friiiiiiiluftsliiiiiiiiiiiiiv!

Till slut.

Fick Lillmusen, som nu var stormus, nog av honom och stack honom en på plytet. Revolutiona mig hit och revolutiona mig dit. Jeg fryser! Dessutom är jag hungrig! Och vi har ingenting att äta. Inte ens en liten pepparnöt. Och! pep han glödande och stack sin gaffel i Kurt-Rudolfs rumpa. Hade jag sett fram emot att gå med glitter i håret idag. Och spela banjo!

Då.

Inträffade ett mirakel. (ja även de mest förhärdade sagoväsen kan få lov att uppleva det)

Genom dimman kom Bygg och Bakräddningen efterföljda av …… vänta ….. vänta ….. ( äsch du har redan gissat det … men jag säger det endå… )

Lucia på skidor med lussebullar på släp och med glitter åt alla och en var. Och till lillmusen, som nu var stormusen, hade hon med sig en mycket liten, nej stor, nej liten banjo. Och det blev hållt lucia som det aldrig gjorts förr, varenda öga var fullt av tårar och det blev sjunget tills det blev stupat i nödhalmen. Och visst var det en och annan elva som snöt sig i snoret när lillmusen med inlevelse spelade, We will survive om inte kylan slår i hjäl oss.

(Kurt-Rudolf? Han fick en medalj för synnerligen väl utförd revolution och en outdoor plats med en spade. Men se det, är en annan lucka.)