skimrande
synes en varg


berget är midnattsblå
daning



vargen besjunger
skönheten



i det vilket skogen andas


därför
höjer jag min stämma
öppnar jag min strupe



tårar fryses till is
vargen ser
de spruckna
linserna
glasens


taggade
frostbårder


när människor
är hänvisade till sig själva


omgivna
av


ensamhetens stunder


blir
varje sant möte


en himmel


blir varje
ord


ett slags hopp om



en rörelse når



hon bär skruden
vävd

i kristallsländor


stjärnor föll mjukt


de
andades in


spinn
spinn


hjärtslända


gnistrande
klarhet


stämmor ljuder


stillhet faller in





in stiger
en doft av ljus


i handen
den


vilken föll ut


trädet
frände

rör vid spindelvävens
ansikte


skymning dröjer
ännu en stund


lykttändaren
skrider lugn


i handen
vilar en doft av ljus




sigillorden

väver i natten



sigillord
kristallord




klanger stigna ur hav
faller i mjuka vågor


snäckblåsaren
står vid gryningsstranden




hon störtar
sig


havet sväljer hennes skri



bubblor stiger
till ytan


han gråter
med hennes brustna stängel




en rörelse
stiger
når




nattsvan
sluter vingar




om solsvans drömmar




hon
silvermodern


flätar


vassens
mjuka
hav





rötter
spridda
sammanhållna



av fingerblad






lyfter sjöstämma
in i höstanemons




vinterblad





elden
i härden

härden murad ur
stengåva



staden


den elden var slocknad



vaxljusen
av bi gåva


nedbrunna



hon sluter armarna runt sig
domnar sakta



hör ej
stövelstampen



ser ej yrsnöns
gnistrande




en vind ylar
drar in



han sluter henne i famn
skänker henne värme




väcker elden
med

medhavda

skogsgåvor





han viskar de sånger hon aldrig trott

komma