sepiaskog
med
valhänta
fingrar
öppnar hon asken
trädet
är
mörknat
lockets
läder
gong
järn
doftar länge sedan
låset
är
ärgat
nyckeln
fanns aldrig
inskriptionen i locket
är
ett år
tal
talet rott
utefter floden
innehållet
släppte hon ut
för
länge
sedan
ett återstår
mig
själv
gnistrande sonater
fåglar
rör vid
bärnstenar
is
fyllda med
sol
stigarnas
djupnade
spår
viskar
nattens
stigvandrare
mjuka mockasiner
bar den vilken gick
hur många ord är skrivna
i
sanden
utan uttal
vokalerna
bars in i havet
konsonanterna
lade isbladen
hur många
ord
sjönk
glimmande
sjunke
i korallskogen
den
återhållna
andningen
natten var helt mörk
helt
utan stjärnor
det vill säga stjärnorna kunde de ej se
helt
mörk
i sepiaskogen
kunde de ana var det ett ledljus
kan ske en landad stjärna
den stjärnan viskade
viskade
manade
sejdade
sepiaskogen bar den kulören
var den en kulört lykta
kan
ske
vandrade folk med kulörta lyktor
låt oss se
sepiaskogen bar den kulören den tonen ty solfadern
slöt sakta ögonen
det var
är i den stunden allt är ett eldhav
och just i den stunden när solfadern har nedstigit i havet
det folken benämner havets rand
det är då
skogen är sepiaskog
nåväl natten var helt mörk
förutom detta ledljus
det var i den stunden det hände
vinterfolken skred in
eller var det en brud klädd i vitt
bar hon en slöja
leddes bruden på denna röda solmatta fram till altaret
väntade henne brudgummen
maka
make
så gives löften
så lyftas slöjan
natten var mörk
slöjan lyftes
vinterfolken
skänkte snö
virvlande fallande stigande
så är det med snö
faller snö
stiger snö
upplyser du den redan upplysta
blir du låt oss säga blind
ty denna snö blir en slöja
en slöja vilken manar dig att sänka farten
se stigen
följ ditt ledljus
så
är det med denna fredade natt
havet reser
reser armar
höga
omfamnar väktarna
vilka synes
klippa
klippor
gestalter
komna ur
djup
havet
stiger upp
stranden skrudas i vita
anemoner
det vandrar
en låga
i vågornas
dyningar
viskar
älska
detta tima
din dag
är
uppslagen