I en enkel liten koja under den största granen i den tätaste av skogar bor en liten grå vätte. Han bor intill den Gyllene Tjärn som fått sitt namn av att botten är gjord av renaste guld. Sägnen berättar att Nynnorna, som aldrig teg men alltid sjöng väldigt lågmält, sökte gömma en betydande skatt under utbrottet av det stora inbördeskriget mellan Svartonkerna och Grönviskorna. De såg ingen annan råd i flykten än att sänka guldet i den då mörka och djupa tjärnen. Vätten sattes att vakta tjärnen och blev utnämnd till Förste Väktare och Nyckelbärare av den Gyllene Tjärn på obestämd tid till dess att läget stabiliserat sig och Nynnorna som allierat sig med de fredligare Grönviskorna kunde bärga hem guldet igen. Inkräktare har genom årtusenden försökt hitta den sägenomspunna tjärnen men blivit vilseledda av de gyllene sidospår som Glittervändorna lagt ut efter sig för att förvilla och förtrolla. De små ljusbärarna har till livsuppgift att bringa ljus och vägledning till innevånarna som bor i den Svarta skogen där Svartonkerna härjar och drar fram. De ser också till sin uppgift att inte röja platsen för Tjärnen till någon annan än den berör.

När solen någon gång lyckas sända sina strålar genom den täta skogen lyser hela tjärnen upp och glittrar och ler. Här sänker då Glittervändorna ned sina små, ljusa och eteriska kroppar i ett förgyllande bad vilket är livsnödvändigt för dem. De är de enda, utöver vätten och Nynnorna, som har tillträde till platsen, vilket är deras rastplats och oas, för att kunna hämta andan och fylla på med ny kraft och mer ljus.

Hemliga stigar leder fram till Svartonkernas grottor, de stryker omkring högresta, väderbitna, kallögda och trasiga till både kropp och själ. Deras svarta, bepansrade själar omgärdas av lika svarta mantlar som klär deras kroppar, vilket har blivit något av deras kännetecken och signum. De lever ensamma, de flesta är fredlösa av stöld, överfall och plundring av vägfarande. De har löpt till skogs i unga år för någon ungdomlig försyndelse och blivit kvar där sedan dess. Förhärdade och utom all räddning kan man tycka.

Grönviskorna bor i mossbelupen vegetation i små trädkojor strax i utkanten av skogen där de lever tillsammans i små samhällen delande sina bördor och lyckor med varandra. De är egentligen fredliga till sin natur och lever utav det naturen ger. Tullar på tallens savande innanmäte och gnager på råbarkens mäktiga utfyllnad vilket ger dem den styrka de så väl behöver då deras grönskimrande väsen ska ge sig ut på dunkla stigar. Klorofyllda dricker de sin skål varje morgon innan strid, dunkar varandra i ryggen och önskar lycka till.