Det är natt i Tellus kvarter. Sömnlöshetens öppna sår sveper in mig i sin köttiga mantel. Vintermörkrets råkalla kyla tränger sig på. I bruset från satelliter och signaler står jag i månljusets långa spår. Jag ser Orion bära tre stjärnor vid bältet. 

Grantopparna skär genom Cassiopeia. Och vid himmelsekvatorn just där Andromedagalaxen sveper genom vintergatans nebulosor kommer det gamla året att passera genom historiens öppna sår. 

Rymdens krökta rum välver sig över jordens yta. Och långt där ute i universum seglar vintergatan iväg bland galaxer, nebulosor och svarta hål. En kosmisk hemlighet, ett tidssvalg som rymmer mänsklighetens korta historia.