Höstlandskapet svepte förbi utanför sjukbilens fönster. Träden hade bytt till festdress. Några aspar stod intill vägen med ljust grå stammar dekorerade med gula inslag. De avvek från grannarna, vitstammade björkar och smutsgrå alar. Två ståtliga lönnar med blodröda lövvalv briljerade högt ovanför de andra trädens gula balklänningar. Några fallande löv bjöd upp till yster dans i den byiga vinden. Tre smala högresta enar stod gröna av avund i utkanten av kullen och tittade på.

   Åkern intill var slagen för länge sedan. Nu pryddes den vassa sädesstubben av slumpvis utkastade stora vita bollar. De såg ut som jättelika hagel, ännu inte smälta i den svala höstsolen. En hök ryttlade en stund ovanför diket som skiljde två ägor åt. Blixtsnabbt dök den ner i gräset för att strax därefter lätta med en sork i ett fast grepp mellan klorna.

Ingenting av detta såg min son. Gus satt med nedböjt huvud och tycktes räkna fingrar i de knäppta händerna som vilade mot smala jeansklädda ben. Han sparkade lätt med gympadojorna mot ryggstödet framför. Jag lade min hand på hans lår. Den bad honom att sluta sparka. Det förstod han utan att något sades.

   Gus tittade upp. Blicken berättade tydligt att han var orolig. Han återgick till räknandet av fingrar medan jag vilade mina trötta ögon på höstens förvandling av landskapet.

   Jag tänkte på min femtonåriga son, liten som en tolvåring. I fyra års tid hade jag hjälpt honom med maten. Flytande föda till frukost, lunch, middag, kväll och natt genom en peg inopererad i magen. Jag hade skött honom på heltid. Första året på sjukhuset eller i dess omedelbara närhet.

I fjärde klass tappade Gus all aptit. Han tålde inte doften av mat. Inte ens av favoriträtterna. I skolan spydde han om han måste passera matsalen. Han tappade en tredjedel av vikten under ett halvår, och han var smärt redan innan. Själv liknade han sig vid fångar han sett på bilder från koncentrationsläger. Läkarna hittade inte orsaken tills en dag röntgen av huvudet gav svaret.

   Läkaretiken säger att svar på sådana undersökningar inte får ges över telefon. Ändå var det vad som skedde. En tumör stor som en pingisboll satt i bakhuvudet, i lillhjärnan. Medulloblastom på läkarspråk. Nu blev det bråttom. Trycket var stort så en katastrof kunde ske när som helst. Jag fick order att hämta honom och omedelbart åka till Akademiska sjukhuset i Uppsala.

   Det var tufft att kliva in mitt i pågående lektion, tala med läraren, och sedan dra en oförstående kille med sig ut. Hur säger man till sin tioårige son att han har en elak tumör på en plats som är styrcentral för känsel, smak och doft? Stor risk att nerver tagit stryk redan. Och vad kan ske vid en operation i så känsligt område? Frågorna var många men inga svar gavs under resan. En resa som borde ha företagits i ambulans. Någon bra bilförare var jag nog inte den dagen.

   ”Pappa. Tänk om det finns rester kvar här?” Gus lutade fram överkroppen och pekade mot bakhuvudet. Det långa ärret lyste fortfarande vitt mot den solbrända nacken.

   ”Vi håller tummarna. Mer kan vi inte göra.”

   ”Jamen … Tänk om!”

   ”Sch!” Jag höll upp ett finger framför hans tunna läppar. ”Det har ju sett bra ut vid de senaste undersökningarna. Oroa dig inte. Det blir nog bra.” Jag kände hur det knöt sig i magen och vände bort blicken. Låtsades studera skogen som rusade förbi på nära håll. Ljuger jag nu? Gode gud, hjälp oss!

   ”Jag orkar i alla fall inte längre. Ger upp om det är så.”

   Jag låtsades inte höra det sista.

Gus återvände i tankarna till sjukhustiden. Den första operationen var lyckad liksom den andra, en vecka senare, orsakad av sviterna av den första. Hjärnhinneinflammation. Efteråt låg jag som en mumie med huvudet helt inlindat, med ett dräneringsrör utstickande ur skallbenet.

   Jag hade fruktansvärt ont och tålde ingenting. Händer och sjukvårdsmateriel slog jag undan med den lilla ork jag kunde uppbringa. Kanyler, peanger och förbandsmaterial regnade över golvet. Sköterskan visade ingen irritation när hon plockade upp dem. I fortsättningen var hon försiktigare när hon utförde sitt jobb.

   Mest av allt ville jag dö. Ge upp och segla iväg. Världen var skit. Den var inte avsedd för mig. Pappa var snäll men han fick inte röra mig. Jag tålde ingenting. I efterhand hade jag skuldkänslor för att jag inte ens ville veta av pappa.

   Det tog någon vecka innan det värsta av värken släppte. Äta gick däremot inte, vilket ledde till ytterligare en operation, en peg i magen för att kunna sondmatas. Och ytterligare en operation, en dosa kopplad till huvudpulsådern där cellgifter och all medicinering senare skulle ges.

När det blev dags för cytostatika mådde jag mycket dåligt. Världen var om möjligt ännu mera skit. Inget var roligt. Inte ens pappas högläsning. Ingen ork alls. Nu var det rullstol som gällde. Köra själv gick däremot inte då armarna var för klena.

   Undersökningar, sprutor, tvättning, byte av bandage. Läkare och sköterskor kom och gick. Inte ens pappa fick någon ro när han försökte sova i den smala gästsängen.

Strålningen var inte heller kul. Håret rasade av i stora sjok. Nu såg jag verkligen ut som en koncentrationslägerfånge. Skinn och ben, kutryggig, hårlös och apatisk enligt pappa vid ett förfluget tillfälle.

   Under den här tiden bodde pappa och jag i en lägenhet utlånad av Barncancerfonden. Det var skönt att slippa den deprimerande sjukhusmiljön. Någon gång ibland fick vi permis för att åka hem till familjen. De stunderna var guld värda. Köra rullstol på grusvägarna hemma var svårt. Syskonen fick hjälpa till.

   Det fanns trots allt en fördel med att vara sjuk. Omgivningen var hjälpsam. Till och med syrran ställde upp. Lillbrorsan brydde hon sig i normala fall inte om.

När vi steg in genom sjukhusets entré sjönk Gus axlar genast. Kutryggen var tillbaka, liksom de långsamma släpande stegen. All geist var borta. Miljön var deprimerande. Han hade fått nog.

   Inne hos läkaren rasade han ihop på besöksstolen. Som vanligt svarade han mycket korthugget. Oftast bara ja och nej. Sällan något mer förklarande.

   ”Hur går det med maten då? Äter du någon fast föda?” undrade läkaren.

   Jag svarade då Gus var tyst, ”Mjukt bröd utan pålägg har gått bra.”

   ”Fint! Det är i alla fall en början.”

   ”Jag försöker uppmuntra honom. Det tar tydligen tid att återuppväcka smak, doft och sväljreflexer igen.”

   ”Kämpa på grabben!” Han gav honom en klapp på knät. ”När det gäller alla prover ser det bra ut. Vi hittar inga rester någonstans i kroppen. Med andra ord, vi anser dig vara frisk. Så frisk man kan vara med ätproblem.”

   ”Frisk? Fullt frisk?” Gus hasade bakåt i stolen till en sittriktigare ställning.

   ”Ja. Din könsmognad har kommit igång, men du ligger efter dina jämnåriga kompisar. Du har tappat cirka en decimeter i längd mot beräknad. Som du vet dödar behandlingen även en del av de goda cellerna. Du har mycket att ta igen i kroppsbyggnad och muskler.”

   ”Hur stor är risken för cancer i framtiden?” undrade jag.

   ”Inte större än för någon annan i hans ålder.”

   ”Är det sant?” Gus vägde nu på framkanten av stolen. Han såg ut att på ett par minuter ha tagit tillbaka några av de centimetrar han blivit blåst på.

   ”Vi kan aldrig garantera något. Men allt tyder på detta.”

På hemvägen var det ombytta roller. Känslorna var svåra att bemästra. Äntligen kunde jag andas ut. Oron släppte och därmed också kontrollen. Luften gick helt ur. Jag kände halsen snörpas åt. Tårarna kom. Jag litade inte längre på rösten. För att inte avslöja mig vände jag undan ansiktet och gömde mig bakom händerna. Med dimmig blick såg jag att de bar spår av gårdagens målning av fönsterbågar. Knogarna var ockragula.

   Gus däremot njöt av landskapets höstpalett utanför fönstren. Han såg två skator som retades med en katt utanför en smidesgrind inramad av almar i brand. På ett annat ställe en schäfer som var ute och gick med lillmatte. Den drog med sträckt koppel den stretande unga flickan in i ett buskage.

   För första gången på länge upptäckte han att livet pågick där ute. Något han varit avstängd ifrån under lång tid.

   ”Pappa … Kolla! Fyra rådjur.” Han pekade entusiastiskt mot skogsbrynet bakom ängen. ”Såg du …?” Han tystnade när han hörde mina snyftningar. ”Gråter du? Men pappa …”

   Gus kopplade loss säkerhetsbältet och gled över sätet tills han satt tryckt mot mig. Han lade armen bakom min hals och lutade sitt tunnhåriga huvud mot min axel. ”Pappa, varför gråter du? Var glad istället! Vi har segrat över cancern.”

   ”Jag är glad. Oerhört glad.”

   ”Det låter inte så.”

   Jag noterade att chauffören vände sig om och tittade. Han fortsatte dock färden, i en hastighet en bra bit över den lagstadgade, utan någon kommentar.

   Med sviktande röst svarade jag, ”Du blev inte den fjärde.”

   ”Den fjärde?”

   ”Ja. Sjukvården säger att tre av fyra barn med cancer överlever. Tack och lov är du inte den fjärde.”

   Gus klappade mig på axeln. ”Jag ska fixa ätandet också!”

   ”Glöm inte att två operationer återstår innan du är helt fri. Pegen och dosan för medicinering ska bort.”

   ”Har varit med om värre. De ska bara skära lite och sedan sy ihop allt.”

   ”Du är stark du. Starkare än jag.”

   ”Det är en baggis farsan. En baggis …”

© Kjell Åhsberg