Döden fångade din hjärna,
intalade dig att hans sällskap skulle ge dig mer än ett liv tillsammans med din dotter,
han sade att att allt du skulle få var ett liv utan vänskap med mig.

Han ljög, men lyckades lura dig.

Månen gråter i natt,
jag också.

Jag ligger med huvudet tryckt mot kudden,
gråter så att jag knappt får någon luft,
du vet, jag har en såndär ångestnatt, en natt då allt är för tufft,
världen är för stor för mig,
det var såna här nätter du räddade mig.
Du kom alltid och lade dig tätt intill, du sade att allt skulle bli bra.

Du lyssnade, du förstod mig aldrig, men det spelade inte någon roll,
du fanns alltid där.
Du lovade alltid att allt skulle ordna sig,
du påminde mig om saker som jag gjort bra,
att det finns egenskaper som är bra hos mig.

Jag är förtvivlad, jag får panik,
jag vet inte vart jag ska ta vägen,
jag vet inte hur jag ska kunna leva ett liv utan dig på jorden,
Sedan jag var femton år har du funnits vid min sida,
när det krisat har du alltid kommit och ställt upp för mig,
nu ligger jag ensam, här i sängen, snart tjugosju år gammal,
ensam utan dig...denna gång kommer du aldrig tillbaks till mig,
med ångest klösande mot mitt hjärta, rivande mot min själ, krampande runt mina andetag, kvävs jag nästan ihjäl,
jag vrider mig i panik, kippar efter andan i ren syrebrist
plågas jag i varje hjärtslag, det gör ont att leva utan dig.

Det regnar konstant, dystra tårar smeker mina kinder,
framöver kommer solen nudda mina mungipor igen,
jag krigar för att kunna överleva utan dina andetag, jag vet att jag kommer att vinna , det finns inte något annat val,
du trodde alltid på mig, jag vet djupt inom mig, att jag trots detta helvete, kommer överleva, kunna leva vidare utan dig, den som verkligen alltid , tjugofyra timmar om dygnet, i alla år, dragit mina andetag, har hela tiden varit jag".